北欧メロンパン

Dags för en till post som legat och väntat på att få åka upp på blogen bra länge nu.

Fredrik Härén blev tydligen vald “årets talare” i Sverige 2006/2007 och jag såg av en slump stora delar av hans presentation från kunskapens dag 2007 direktsänt på TV. Han för fram sin poäng med ett bra tempo och en god dos humor så trots en del missar (varav den värsta väl är en liten brainfart som resulterar i att “elmoped” och “bensinmoped” får byta roller ett tag ) och att alla siffror och årtal kanske inte stämmer på pricka så kan jag se varför han vann titeln.

Nu är det givetvis så att jag inte skulle orka böka ihop ett bloginlägg om jag bara tyckte snubben var bra på att snacka. Nej givetvis tycker jag att han har mycket att säga och många av hans åsikter överlappar med mina egna, och jag tänkte drista mig till att ventilera lite av mina egna synpunkter innan jag länkar till videos av föreläsningen nedan (titta och läs i den ordning ni vill, men ska ni prioritera någotdera så är föreläsningen garanterat mer intressant än mitt babbel ).

Framförallt hans poäng om att vi i Sverige är oroligt insnöade på “västerländsk” kultur och väldigt trångsynta när det kommer till allt som inte fått en godkännande-stämpel som coolt, häftigt eller bra genom att först slå i U.S.A. (han talar mycket om i början av föreläsningen men det är ett genomgående tema). Det gäller ju t.o.m. många av våra inhemska artister som exempel! Manga (japanska serier för er som bor under en sten) började inte bli stort på riktigt i Sverige förränn det nära på helt utkonkurrerat den inhemska amerikanska seriekulturen på sin egen hemmamarknad. Först DÅ fick svenska förlag upp ögonen för något som i stora delar av världen varit ett fenomen sedan 80-talet! Detsamma gäller för i princip all asiatisk kultur även om mina egna intressen resulterar i att de flesta exemplen här blir japanska.

Jag har insett först senare att min barndom och uppväxt varit genomsyrad av japansk kultur. Min favoritleksak var “Transformers” som skapades som “Diaclones” av det japanska leksaksföretaget Takara (numera Takara Tomy) och som är uppenbart inspirerade av japansk mecha-manga (korta förklaringen får bli “robot-serier”), men som givetvis inte slog stort innan amerikanska Hasbro köpte rätten att distribuera dem. Jag och mina kompisar lekte ninja men det konstiga i att alla ninja på TV var vita män…eller antrophomorfa sköldpaddor som bodde i…Tokyo? Nääääh, New York såklart! Att alla riktigt  ninja i världshistorien varit av japansk härkomst (och av arten homo sapiens sapiens för den delen) slog mig först senare. Säkerligen reflekterade jag inte över sådant för att jag var för ung, men jag tror seriöst att det svenska skolsystemets officiella inställning till Asien i stort uppgick till “here be dragons” hade sin påverkan.

Innan jag drar iväg från ämnet alltför långt så tänkte jag gå in på en annan poäng som herr Härén lägger fram. Svenskar är jävligt nöjda med status quo och är inte särskilt nyfikna på omvärlden, ty “vi lever ju i Sverige! Vi är ju bäst på i princip allt ju…”. Jag är verkligen inte förtjust i den typen av mentalitet. Jag kan hålla med om att det finns mycket som Sverige ÄR bra på, MEN…det betyder inte att vi inte har något att lära från andra, och detta inkluderar s.k. “U-länder”. Min poäng här är att jag personligen upplever att de japaner jag träffar generellt är väldigt nyfikna på Sverige men också mina åsikter om Japan. I Sverige däremot brukar folk som mest vara intresserade av att befästa sin tro att “de där krumelurerna de skriver med därborta” är jääättesvåra och kritik mot att allt inte är underbart i Sverige bemöts ofta med oförståelse, undanflykter eller rent av defensivitet. Jag föredrar verkligen känslan av att vilja och av att kunna förändra, även om det är svårt eller kanske t.o.m. verkar omöjligt, som jag får i Japan. Det ger mig drivkraft och en personlig känsla av att kunna påverka. Detta, ska jag erkänna är en av anledningarna att jag hellre vill bo där än här.

Hursomhelst, tillbaks till herr Härén. Han må ibland vara lite mer Kina-frälst än vad jag själv är men det mest han säger är mycket vettigt och som sagt klart mer intressant, engagerande och behandlar viktigare ämnen än mitt dravel ovan så ta hemskt gärna tiden till att titta igenom föreläsningen. Tänk på att detta spelades in 2007. När det gäller minst ett särskilt exampel han tar så går det säkert att märka en ganska stor skillnad i folks medvetenhet idag, får se om ni kan gissa vilket jag tänker på.

Föreläsningen är uppdelad i fem delar på ca. 10min styck:

Del1:

Del2:

Del3:

Del4:

Del5:

Alldeles för lång mellan uppdateringarna igen jag vet, jag hinner ju glömma hälften av vad jag gjort innan jag hinner skriva om det så jag tänkte väga upp det med ett såntdär bra så-j**la-lång-att-ingen-orkar-läsa-det-inlägg om min resa till Fujisan! Bra va!?

Hursomhelst så var jag, Daniel, Yume, Arata, Yuuki och Kyoko iväg och klättrade upp för Fujisan. Jag vill minnas mig hemma i Sverige hört någonting om att japanerna vördar sitt berg så mycket att de kallar det Fuji-san, “ärade herr Fuji”. Detta stämmer givetvis inte, för de som kan se de japanska tecknen i titeln så uttalas det sista visseligen “san” men det betyder helt enkelt “berg” alltså “berget Fuji”. De två andra tecknen är bara ditslängda för att få ett vettigt uttal på det, berget har hetat Fuji sen långt innan japanerna importerade de kinesiska tecknen.

Vi samlades i trakterna där Yuuki bor, en ganska bra bit söderut från centrala Tokyo. Jag och Yume startade hemma från henne (sydöstra Tokyo) så det sparade jag nästan en timme på, men det tog ändå ca. en och en halv timme att ta sig dit.

Väl där träffade vi Daniel som tydligen kommit på samma tåg och sen även Arata (som startade i Chiba i nordöstra Tokyo och således hade åkt tåg i 3,5-4h nånting). När Yuuki sen dök runt 15:15 upp med sin 8-sitsars bil, sedemera kallad pappa-bilen, skuttade vi in och åkte iväg. Vi plockade upp Kyoko, lite extra förnödenheter och ett sista mål varmt käk innan det bar av för den sista sträckan till, och halvvägs upp för berget.

Vi var framme vid den femte stationen på ca. 2300m höjd klockan 20:00 och efter att jag som ende person i gruppen köpt mig en vandringspinne och efter en del fotograferande och andra allmänna förberedelser bar det av uppåt (faktiskt nedåt de första två-trehundra metrarna) ganska precis 20:30.

Det första vi bjöds på i en hel rad av visuellt godis var att få bevittna en rejäl åskstorm från sidan. Det var helt otroligt att se blixtarna snirkla sig mellan molnen vars silhuett sekunden senare lös upp av blixtar bakom molnen. Vi hade turen att hinna upp över molntäcket innan stormen kunde nå oss så vi undslapp regn och annat jobbigt väder.

Väl ovan molnen bjöds vi på nästa spektakel, nog för att det var helt otroligt att se molntäcket breda ut sig för sina fötter men det riktigt häftiga var att titta upp mot en stjärnhimmel som nästintill var mer vit än svart med vintergatan som en vit flod rakt genom himlavalvet.

Jag tyckte personligen inte att klättrandet var något vidare jobbigt och inte heller Daniel eller Arata verkade ha några större problem att tuffa på i rask takt. Detsamma var dock inte helt sant för den resterande halvan av gruppen men alla kämpade på utan alltför mycket klagande. Jag hade föreställt mig någon slags promenadstig hela vägen upp men bitvis var det verkligen bergsklättring som gällde och jag var väldigt imponerad av många av pensionärerna som tog sig upp för alla möjliga knepiga partier.

Vi lite snabbare drog i omgångar i förväg för att få sträcka lite på benen och väntade sedan in de andra. Det här dragspelandet fungerade rätt bra då vi alltid kunde mötas upp vid nästa kombinerade bergsstation/värdshus/kiosk som dök upp lite då och då. Till slut sket det sig dock och Arata lyckades tuffa iväg på fel väg på ungefär det enda stället där det var möjligt och försvann in i natten. Vi träffade honom inte igen förrän nedanför berget morgonen därpå.

Längs vägen passade jag på att få några fina stämplar inbrända i min vandringsstav som på så sätt blev en perfekt souvenir.

När vi började närma oss toppen blev både stigen smalare och folket fler. Till slut när horisonten så sakteligen började färgas brandgul fick vi lov att inse att, trots att det bara var en tvåhundra meter eller så kvar till toppen, så skulle vi inte hinna upp innan soluppgången. Vi placerade oss sedemera på en alldeles för blåsig och kall bersgssluttning för att invänta 御来光 (goraikou, det vördiga kommande ljuset, väldigt poetiskt ).

När väl solskivan så sakteligen började dyka upp blev jag helt förbluffad. Den kom inte, som jag hade trott att den skulle göra, lånt bort i horisonten bakom molntäcket. Istället steg en illröd skiva upp mitt bland molnen! En milisekund målade den en perfekt 日の丸 (hinomaru, den japanska flaggan) mot de kritvita molnen samtidigt som den målade molnen som flöt på högre höjd i färger från rosa till orange. Det var så vackert att jag var väldigt nära att fälla en tår.

Det hela var över på några få minuter och plötsligt var alla på väg uppför berget igen, om möjligt ännu långsammare än innan. Jag hade lånat ut min nyinköpta fleecetröja till stackars Kyoko som inte riktigt hade tagit med sig nog med kläder. Resultatet var dock att jag, efter att varit stillasittande i en halvtimma eller så i 5 grader och vinden blåsande rakt i sidan, var tämligen frusen. Jag ville alltså gärna röra på mig lite för att få upp värmen vilket bara gjorde kön än mer frustrerande. Till slut lyckades jag ta mig förbi flaskhalsen och mer eller mindre sprang upp den sista biten till toppen.

Väl där fick jag vänta en kvart, tjugo minuter på att resten av gruppen. Alla utom jag var vid det här laget väldigt trötta både i huvudet och kroppen. Yume som kört hårdast på den medhavda sprayflaskan med syre var den enda som inte hade haft någon huvudvärk eller andra tecken på höjdsjuka inklusive mig själv.

Medan de andra vilade ett tag passade jag på att få topp-stämpel på vandringsstaven och be in liten bön i templet. Berget är heligt enligt Shinto-tradition och hela toppen är templets egendom. (Med detta sagt är japanerna om möjligt än mer ateistiska än oss svenskar, de religiöst troende är i otrolig minoritet och t.o.m. de flesta som jobbar på templen, buddhistiska som shintoistiska gör det mer ofta av tradition).

Danne var på fötter igen efter lite vila men de andra ville mest bara ner så vi gav dem lite försprång medan jag och Danne utforskade toppen och den massiva kratern. Fujisan är som bekant en aktiv vulkan. Det senaste utbrottet var 1708 men sedan dess har det varit lugnt.

Vägen ned visade sig vara det jobbigaste med hela strapatsen. Yuuki hade varit smart nog att ta med munskydd till alla men trots det hade alla damm ända upp i näsan efter det dammoln som skapades av tusentals människor som halvspringer genom ett tio centimeter tjockt lager fin vulkansand.

Väl nere mötte vi upp med Arata och Yuuki som smitit ännu lite tidigare från toppen för att orka köra. Det visade sig att Arata tagit nedrutten upp och var den enda av oss som faktiskt fått se soluppgången från toppen.

Kyoko som sovit dåligt redan innan strapatsen mådde vid det här laget inget vidare och vi började med att skjutsa henne till en lämpligt tågstation varpå resten av oss drog vidare till ett Onsen (温泉, naturlig varm källa med tillhörande badhus) för att tvätta av oss all svett damm och annan smuts vi dragit på oss. Det var en otroligt skön avslutning på ett rejält coolt äventyr.

Mina egna bilder finns här men bättre ändå är Daniels bilder som finns här. Daniel hade med sig sin systemkamera och stativ och fick några helt otroliga bilder om än inte nära nog lika bra som verkligheten.

Ok…nu har jag äntligen…om det är det rätta ordet upplevt en av Japans berömda jordbävningar. Jag skulle precis till att skriva ett inlägg om några knäppa svenskar som verkar lyckas med konststycket att simultant skämma ut sig både i Japansk och Svensk TV (jag kommer nog posta det så att det hamnar innan det här ändå) när plötsligt hela världen började bölja fram och tillbaka. Det tog ett tag innan jag fattade vad som hände, jag trodde verkligen inte att det skulle röra på sig så mycket. Det kändes liksom att sitta och klamra sig fast högst uppe i en flaggstång när det blåser mycket ungefär, lite läskigt men gaska häftigt också.

Jag hade precis så pass mycket vett att jag lyckades slita åt mig kameran och spela in en liten videosnutt. Man borde kunna höra när jag skälver lite på rösten när det börjar gunga så mycket att jag undrar om huset verkligen pallar samtidigt som jag inser att jag befinner mig en sisådär 35-40m upp från kära, uppenbarligen inte så stabila, moder jord.

När jag snabbt läste igenom Daniels inlägg från tidigare i år igen insåg jag dock snabbt att det bara var ett litet pyttigt skalv jag var med om (eller så är jag bara långt från epicentrum, vi får se på nyheterna imorgon).

Uppdatering 2008-07-29:

Det var alternativ två ovan som var rätt, jorbävningen hade sitt epicentrum i perfekturen Iwate (岩手県) i nordösta Japan och mätte 6,8 i magnitud, ganska rejält m.a.o. Här nere hos oss i Tokyo var magnituden på runt 2 – 3. Här finns en karta påjordbävningens omfattning och styrka och här är samma karta inzoomad på Tokyo-området.

Jag har precis tvingats titta på två galna svenskar totalt göra bort sig på Japansk TV…varför?…De var där för att spela in ett program för svensk TV!? Det hela får mig på nytt att undra var som är värst, svensk eller japansk TV. Programmen här i Japan må vara bitvis fåniga och handlar till 50% om mat (nej inte hur man lagar det, bara en massa kändisar som äter och berättar hur gott det är, det e bra TV det!???). MEN de är faktiskt förvånansvärt ofta förvånansvärt underhållande medan svensk TV gärna bara går överstyr och bara blir aptråkigt (med Filip och Fredrik i spetsen).

Hursomhelst heter tydligen det svenska programmet “Big in Japan”. Det japanska hette Arabikidan och går ut på att två lirare sitter och dissar misslyckade “up and comming” komiker. Jag måste hålla med de japanska programledarna som undrade hur de ska lyckas göra en hel säsong, “De där knäppa svenskarna asså. Jaja, de kommer ju aldrig få vara med i något annat program så det är väl slut nu?”. ;p

Eller mjae…jag borde ju skrivit det här inlägget för mer än två och en halv vecka sedan men ja, jag är som typ alla vet vid det här laget tämligen framme i Tokyo.

Jag landade på Narita tidigt på morgonen 27/6. Att åka flygbussen mellan Tokyos två flygplatser Narita och Haneda börjar nästan kännas som rutin efter förra vändan jag var här, vilket ju faktiskt inte är så himla länge sedan. Vid Haneda väntade Yume och vi använde de två dagar hon hade ledigt till lite sight-seeande, något jag gjort alldeles för lite av i Tokyo känner jag. Hursomhelst blev det en dag i Yoyogi-parken (vänta till du ser bilderna på blommorna därifrån mamma), Meiji jingu och Harajuku. Den andra dagen tog vi det lite lungt mest men hann med ett besök till Odaiba.

Sen drog Yume ut och flög/jobbade igen och jag gjorde mig redo för att påbörja exjobbet. Vi hade bestämt möte den 30:e men den dagen var det bara tänkt att jag skulle få tillgång till lägenheten företaget lånar mig medan jag är här. Sagt o gjort, efter att ha hälsat på Tateno-san och Oomori-san bar det iväg med en hel drös bagage i släptåg.

Förutom lägenheten i sig får jag låna en del livsnödvändiga saker av företaget. En futon att sova på, numera uppslängd på en rejäl luftbädd efter att jag svarat “ja det går jättebra men det är lite hårdare än vad jag är van vid” på frågan hur det gick att sova i lägenheten, dagen därefter hade jag plötsligt en sprilans luftbädd, bonus! Sen har vi ett kylskåp och en TV, båda fullkomligt löjligt små men fullt funktionella. Slutligen har vi vattenkokaren som räddade den te-krävande morgon-Martin redan från dag ett, brilljant!

Lägenheten ligger oförskämt bra till. Jag skulle lätt kunna gå till Shinjuku (något jag definitivt ska försöka mig på nästa gång David och/eller Carl försöker övertala mig att ta en taxi, det är helt klart inte rätt transportmedel i den här stan) och med tåg tar det under fem minuter vilket i sin tur innebär att Shibuya och Harajuku ligger endast dryga kvarten bort! Det enda jobbiga är väl att det tar ca. 50min att åka till Yume men med Tokyo mått mätt är inte det heller särskilt långt så jag ska väl inte klaga.

Nu börjar det bli jävligt dags att gå och lägga sig så jag får fortsätta en annan gång, förhoppningsvis inte allt för långt i framtiden. Ett stort tack till de som lämnat kommentarer! Det är alltid tusen gånger roligare att skriva om man vet att någon läser det!

Bilder kommer så småningom upp här (några från lyan finns som sagt redan uppe).

Right, so I promised to do a post on my trip to Hokkaidō (北海道) but considering I didn’t manage to finish it before I went to the Alps I’ve decided to do a longer post on my entire snowboarding season, probably the best one I’ve had so far.

Every year in Sapporo (札幌) they have a “Snow Festival” (雪祭り). The main attraction of said festival is a bunch of snow and ice sculptures ranging in size from small to pretty bloody huge. Me, Yumeko and Daniel (friend of mine currently studying at Tokyo Institute of Technology (東京工業大学)) were all interested in having a look at this spectacle, so we made arrangements to do so before I left for Japan.

Of course this also made for a perfect excuse to check out the famed powder snow of Hokkaidō. Yumekos weird work-schedule meant she would be free Monday 4/2 and Tuesday 5/2 with Tuesday being the first day of the Yuki-matsuri (the snow festival remember?). Me and Daniel thus decided to go ahead and fly up on Saturday and get two extra days of snowboarding (skiing for Daniel).

The trip didn’t start of too well with Daniel catching a seriously nasty cold with accompanying fever just two days ahead of departure. Apparently his dorm at T.I.Tech (yes I know that’s some funny ass initials ) is…how should I put this…”slightly drafty”, in the sense of it by all accounts practically being a like a wind tunnel in there. Luckily he got better, and shit-early (as we say here in Sweden) on Saturday morning we both boarded the plane bound for Chitose airport (千歳空港) outside Sapporo. I must mention that living around 5min from the airport has it’s perks.

Well in Sapporo Daniel still felt a bit out of it and opted out of skiing in favour of some less tiring sightseeing leaving me charging solo into, well the slopes eventually but before that, my first real “if your going to loose something, make sure you do so i Japan”-experience. Yes, it would seem like while being completely occupied with getting off at the right station I managed to forget my backpack on the shelf over the seats in the train. Of course I didn’t realize this until I’d made my way pretty much up the entire mountain by bus (“wait a sec…where did I put my?…..oh poo”). Explaining my predicament to the bus driver he refused to let me pay for the ride up the mountain, checked his time table and told me to get off at the next stop where there would be a return bus pretty soon.

Sure enough there was, I went back down the mountain again, and again explained my predicament, this time to the clerk at info desk at the train station. After asking some questions he went over to a large drawer and while smiling and asking “is this the one?” pulled out my backpack! I’d been lucky enough that this had been the last station for my train. I exchanged courtesies with the clerk (“omfg! thankyou-thankyou-thankyou! you’re my hero!…”) and was on my way again!

The first of three days of snowboarding was spent at Sapporo Teine, a smallish lift system (for you swedes it was a bit bigger than Romme Alpin or Kungsberget but with longer and better slopes) about 30min by public transport from Sapporo central station. The slopes were really nice but seeing as I was riding alone I didn’t really feel like venturing offpiste except for a couple of silly runs under one of the smaller chair lifts. Wasn’t really steep enough to ride properly but I did very quickly realize that there was a lot of snow.

In the morning when we’d arrived at Sapporo central station we made a visit to the tourist info centre and we found a rather sweet deal on a one-day trip to Niseko for just 4900円 (approx 295sek or 30€). Niseko is the biggest lift system in Hokkaidō and we’d wanted to go there but figured it’d be way to expensive and too much of a hassle to actually make the trip. The price above though included bus both ways as well as a lift pass for the entire mountain (Niseko consists of three neighbouring resorts on the same mountain) so that effectively nullified the cost argument and while the bus ride were to take 3h it wouldn’t be that much of a hassle, sooo we decided to go for it. Good choice!

The next day after getting up way too early we made our way to the station and got on the bus. Luckily, mostly on account of said early morning call I managed to sleep through most of the trip. After arriving we got our lift passes, rented our gear and got into our snowboard/ski-wear, leaving us with about 6h to explore the mountain if we wanted to catch the bus (the lift pass was valid for 8h though, bummer).

The weather was superb, apparently we’d managed to pick the one sunny day in a week that had otherwise been very cloudy and yes, very snowy. That meant lots of powder for us! We soon noticed that quite few of the pistes were groomed at all. Most were just left as is, making them large powder fields (yum!). Of course they didn’t stay untouched for long and soon the snow started to pile up here and there. This was when we really noticed the special thing about the snow here, except for the sheer amount of it that is. Bracing for a bump while riding into one of the snow piles I was really surprised when my board just went *pooof* straight trough it. Apparently the snow in Hokkaidō is really dry, meaning that it doesn’t pack as easily. The point being that just about anywhere we went it was riding on fluffy clouds, absolutely wonderful!

After some warming up in the pistes and deciding against hiking to the top as Daniel was still feeling a bit off we headed into some of the more easily accessible offpiste areas. We found some that were surprisingly untouched and we got pretty much addicted to swooshing down through the trees in the Miharashi Course (見晴しコース) with a nice catch trail at the end ensuring you couldn’t get lost. Towards the end of the day big chunky snowflakes started to come floating down from the clouds that had slowly and stealthily covered the sky. When Daniel said that he was content we had just enough time for one more run and I decided to go once on my own before we returned our gear and got on the bus back to Sapporo.

The ride back wasn’t nearly as comfortable as the one to Niseko (not that that one was very comfortable to begin with). Thing is, we’d been so absorbed by the wonderful riding that we’d decided against eating lunch, figuring the bus would make a stop by a kombini (convenience store) on route as it had in the morning….no such luck. When we finally arrived in Sapporo we were pretty starved and barged in to the first Mr. Donuts we came across and promptly proceeded to get a severe sugar rush.

The next day started with meeting Yumeko (she flew up from Tokyo that same morning) at Sapporo station. We then went to Sapporo Teine (again for me). Yumeko is a relative beginner at snowboarding so I spent the day trying to teach her as best I could while Daniel went exploring the mountain by himself.

Nothing too special about this day except for my first, and last, run from the top. As the lift to the top started to close I decided I’d like one proper run for myself that day so I just managed to slide through as the last person to get on before they closed the lift. As I wrote above I hadn’t really checked out the offpiste two days before, but after my experience in Niseko I really wanted to have a look. I’m glad i did. There was pretty much bottomless powder hiding in the forest and while I was a bit nervous riding in that much snow knowing there was noone behind me, it really was a brilliant run.

The next and last day we went to see the snow sculptures of the Yukimatsuri and thus this day featured no snowboarding. Actually that’s not exactly true as we did get to see some of the practice before a bigjump competition that was going to be held during the festival. Some of the snow sculptures were really impressive, my two favourites being one that featured a lot of different landmark buildings from around the world and one that was a scaled down (still huge though) copy of a traditional Japanese castle (shiro 城), can’t remember where the real castle was located and what it was called though.

Towards the evening we flew back to Tokyo.

A bit long winded post perhaps but I really had a good time and I’d love to back and especially to spend a week or so in Niseko.

As promised I’ve uploaded pictures from the trip.

Next time: Multicultural Skiing with my language school.

By now I’m starting to get the feeling that I’m apologizing for not posting enough stuff here more than I’m actually posting anything so I figured I’d spare you (all two of you) reading this the wining and just get to the good stuff.

I know winter’s already “like, sooo yestermonth” and the trees are starting to leave (the going green kind, not the walking away kind) but thing is I’ve had a really brilliant snowboarding season and rather than just writing about my trip to northern Japan as I’ve promised before, I feel compelled to share all of it. To make it a bit more readable I’ve decided split things into four posts, one per trip (short and long alike) as such:

Part1: Sälen
Part2: Hokkaido
Part3: Gunma-ken
Part4: French Alps, Serre-Chevalier

I hope at least someone’ll find it an interesting read.
So, first up is my warm-up trip to Sälen…

Ok so i lied, you’ll have to wait for the report on the super bestiest snow I’ve ever experienced for a bit longer as I’ve got more pressing, and important for that matter, things to talk about. It would seem that the long and winding road to getting to do my graduation thesis (well, the accompanying project really) in Japan has come to an end, and a good end it is. From Software has finally agreed to let me come and do the project at their company. I’ll be starting on the 1:st of July and preliminarily end on the 28:th of November.

The conditions stay the same as we’ve discussed before, meaning amongst other things that I’ll get to borrow an apartment for free. It’s conveniently located just 5 minutes walk from From Software’s offices and the same amount of time from Shinjuku station (JR新宿駅) allegedly the most trafficked subway station in the world (It’s truly huge, I’ve gotten lost there several times already) and the focus point for one of the most important and interesting of Tokyo’s many city centers.

Blatant bragging aside though, I’m of course very happy and it’s great to be proper sure that I’ll get to go back to Tokyo!

Alright, so my plan of keeping the blog up to date sort of misfired pretty badly…again.

Well anyway, I’m already back in Sweden since about a week and a half back. I’ve moved in with Filip, one of my best friends from the university, while his girlfriend Jenny is on a trip to Vietnam and Australia for study purposes. Feels a bit weird to be back home really and I already miss Tokyo alot. Before this trip I’d only been in Tokyo for a couple of weeks total and being there for a bit longer has only made me grow even more fond of the place.

I still intend to write a few posts about my antics in Tokyo this time around even though both writing and reading them this much later isn’t as fun. Also, I’ve decided to go back to writing in English as I (hopefully) might have a few more international visitors to this blog.

Next up is a post about a magically fluffy place in Japan called Hokkaidô (北海道), don’t miss out.

Cheers!