北欧メロンパン

Dags för en till post som legat och väntat på att få åka upp på blogen bra länge nu.

Fredrik Härén blev tydligen vald “årets talare” i Sverige 2006/2007 och jag såg av en slump stora delar av hans presentation från kunskapens dag 2007 direktsänt på TV. Han för fram sin poäng med ett bra tempo och en god dos humor så trots en del missar (varav den värsta väl är en liten brainfart som resulterar i att “elmoped” och “bensinmoped” får byta roller ett tag ) och att alla siffror och årtal kanske inte stämmer på pricka så kan jag se varför han vann titeln.

Nu är det givetvis så att jag inte skulle orka böka ihop ett bloginlägg om jag bara tyckte snubben var bra på att snacka. Nej givetvis tycker jag att han har mycket att säga och många av hans åsikter överlappar med mina egna, och jag tänkte drista mig till att ventilera lite av mina egna synpunkter innan jag länkar till videos av föreläsningen nedan (titta och läs i den ordning ni vill, men ska ni prioritera någotdera så är föreläsningen garanterat mer intressant än mitt babbel ).

Framförallt hans poäng om att vi i Sverige är oroligt insnöade på “västerländsk” kultur och väldigt trångsynta när det kommer till allt som inte fått en godkännande-stämpel som coolt, häftigt eller bra genom att först slå i U.S.A. (han talar mycket om i början av föreläsningen men det är ett genomgående tema). Det gäller ju t.o.m. många av våra inhemska artister som exempel! Manga (japanska serier för er som bor under en sten) började inte bli stort på riktigt i Sverige förränn det nära på helt utkonkurrerat den inhemska amerikanska seriekulturen på sin egen hemmamarknad. Först DÅ fick svenska förlag upp ögonen för något som i stora delar av världen varit ett fenomen sedan 80-talet! Detsamma gäller för i princip all asiatisk kultur även om mina egna intressen resulterar i att de flesta exemplen här blir japanska.

Jag har insett först senare att min barndom och uppväxt varit genomsyrad av japansk kultur. Min favoritleksak var “Transformers” som skapades som “Diaclones” av det japanska leksaksföretaget Takara (numera Takara Tomy) och som är uppenbart inspirerade av japansk mecha-manga (korta förklaringen får bli “robot-serier”), men som givetvis inte slog stort innan amerikanska Hasbro köpte rätten att distribuera dem. Jag och mina kompisar lekte ninja men det konstiga i att alla ninja på TV var vita män…eller antrophomorfa sköldpaddor som bodde i…Tokyo? Nääääh, New York såklart! Att alla riktigt  ninja i världshistorien varit av japansk härkomst (och av arten homo sapiens sapiens för den delen) slog mig först senare. Säkerligen reflekterade jag inte över sådant för att jag var för ung, men jag tror seriöst att det svenska skolsystemets officiella inställning till Asien i stort uppgick till “here be dragons” hade sin påverkan.

Innan jag drar iväg från ämnet alltför långt så tänkte jag gå in på en annan poäng som herr Härén lägger fram. Svenskar är jävligt nöjda med status quo och är inte särskilt nyfikna på omvärlden, ty “vi lever ju i Sverige! Vi är ju bäst på i princip allt ju…”. Jag är verkligen inte förtjust i den typen av mentalitet. Jag kan hålla med om att det finns mycket som Sverige ÄR bra på, MEN…det betyder inte att vi inte har något att lära från andra, och detta inkluderar s.k. “U-länder”. Min poäng här är att jag personligen upplever att de japaner jag träffar generellt är väldigt nyfikna på Sverige men också mina åsikter om Japan. I Sverige däremot brukar folk som mest vara intresserade av att befästa sin tro att “de där krumelurerna de skriver med därborta” är jääättesvåra och kritik mot att allt inte är underbart i Sverige bemöts ofta med oförståelse, undanflykter eller rent av defensivitet. Jag föredrar verkligen känslan av att vilja och av att kunna förändra, även om det är svårt eller kanske t.o.m. verkar omöjligt, som jag får i Japan. Det ger mig drivkraft och en personlig känsla av att kunna påverka. Detta, ska jag erkänna är en av anledningarna att jag hellre vill bo där än här.

Hursomhelst, tillbaks till herr Härén. Han må ibland vara lite mer Kina-frälst än vad jag själv är men det mest han säger är mycket vettigt och som sagt klart mer intressant, engagerande och behandlar viktigare ämnen än mitt dravel ovan så ta hemskt gärna tiden till att titta igenom föreläsningen. Tänk på att detta spelades in 2007. När det gäller minst ett särskilt exampel han tar så går det säkert att märka en ganska stor skillnad i folks medvetenhet idag, får se om ni kan gissa vilket jag tänker på.

Föreläsningen är uppdelad i fem delar på ca. 10min styck:

Del1:

Del2:

Del3:

Del4:

Del5:

Ok, trying to keep the ball rolling here whilst doing away with some of the more overdue drafts that I have lying around.

Anyway, I got back to Sweden on the 15:th of December so it wasn’t long until it was time to pack again. This time for our traditional (well…two years and going strong) christmas trip to our cousins cottage in Sälen. Christmas celebration and snowboarding ensued and there was much rejoicing. There was a decent amount of snow this year and we got some pretty good piste-riding. Most enjoyable was probably the night skiing (or boarding in my case) in Tandådalen, where we got treated to a beautiful sunset from the chair lift.

Sunset in Tandådalen

I still haven’t gotten myself a new board since I broke my beloved Extrem XMC, so I once again wound up with a crappy rental board which probably constituted the worst part of the whole trip. Otherwise it was a nice couple of days with good food, family and the occational friendly (read: fierce no-holds-barred showdown of doooom!) game of Trivial Pusuit.

For pictures have a look here.

Ok, so I kind of wound up totally neglecting this blog for the most part of my time in Japan. Not that there was a shortage of stuff to write about, it was just that between me having a tendency to get a tad to detailed in my recount of events (see the Fuji-san post below for a perfect example :p ), and just being busy doing….well, stuff, I just couldn’t gather the motivation to write much.

Now I’m back in Sweden (yeah, yeah, I know…I’ve been back for over six months already) and subsequently bored out of my mind. So I figured I’d revive this here blog of mine and see if I can learn the skill of describing events in a more space effcient manner in time for my next adventure.

Anyways, to celebrate this oh-so-glorious event I’ve thrown together a brand new theme for the blog (based on the “Streamline” theme). It still needs some polish but I figured I’d throw it out here and see if I might garner some constructive critisism. The picture b.t.w. is taken from my balcony in Hatagaya and feature parts of the silouette of the Shinjuku high-rise district.

Oh, and yeah, the linguistic schizophrenia of the blog is set to continue as I have drafts of planned post lying around in both Swedish and English.

Cheers!

Alldeles för lång mellan uppdateringarna igen jag vet, jag hinner ju glömma hälften av vad jag gjort innan jag hinner skriva om det så jag tänkte väga upp det med ett såntdär bra så-j**la-lång-att-ingen-orkar-läsa-det-inlägg om min resa till Fujisan! Bra va!?

Hursomhelst så var jag, Daniel, Yume, Arata, Yuuki och Kyoko iväg och klättrade upp för Fujisan. Jag vill minnas mig hemma i Sverige hört någonting om att japanerna vördar sitt berg så mycket att de kallar det Fuji-san, “ärade herr Fuji”. Detta stämmer givetvis inte, för de som kan se de japanska tecknen i titeln så uttalas det sista visseligen “san” men det betyder helt enkelt “berg” alltså “berget Fuji”. De två andra tecknen är bara ditslängda för att få ett vettigt uttal på det, berget har hetat Fuji sen långt innan japanerna importerade de kinesiska tecknen.

Vi samlades i trakterna där Yuuki bor, en ganska bra bit söderut från centrala Tokyo. Jag och Yume startade hemma från henne (sydöstra Tokyo) så det sparade jag nästan en timme på, men det tog ändå ca. en och en halv timme att ta sig dit.

Väl där träffade vi Daniel som tydligen kommit på samma tåg och sen även Arata (som startade i Chiba i nordöstra Tokyo och således hade åkt tåg i 3,5-4h nånting). När Yuuki sen dök runt 15:15 upp med sin 8-sitsars bil, sedemera kallad pappa-bilen, skuttade vi in och åkte iväg. Vi plockade upp Kyoko, lite extra förnödenheter och ett sista mål varmt käk innan det bar av för den sista sträckan till, och halvvägs upp för berget.

Vi var framme vid den femte stationen på ca. 2300m höjd klockan 20:00 och efter att jag som ende person i gruppen köpt mig en vandringspinne och efter en del fotograferande och andra allmänna förberedelser bar det av uppåt (faktiskt nedåt de första två-trehundra metrarna) ganska precis 20:30.

Det första vi bjöds på i en hel rad av visuellt godis var att få bevittna en rejäl åskstorm från sidan. Det var helt otroligt att se blixtarna snirkla sig mellan molnen vars silhuett sekunden senare lös upp av blixtar bakom molnen. Vi hade turen att hinna upp över molntäcket innan stormen kunde nå oss så vi undslapp regn och annat jobbigt väder.

Väl ovan molnen bjöds vi på nästa spektakel, nog för att det var helt otroligt att se molntäcket breda ut sig för sina fötter men det riktigt häftiga var att titta upp mot en stjärnhimmel som nästintill var mer vit än svart med vintergatan som en vit flod rakt genom himlavalvet.

Jag tyckte personligen inte att klättrandet var något vidare jobbigt och inte heller Daniel eller Arata verkade ha några större problem att tuffa på i rask takt. Detsamma var dock inte helt sant för den resterande halvan av gruppen men alla kämpade på utan alltför mycket klagande. Jag hade föreställt mig någon slags promenadstig hela vägen upp men bitvis var det verkligen bergsklättring som gällde och jag var väldigt imponerad av många av pensionärerna som tog sig upp för alla möjliga knepiga partier.

Vi lite snabbare drog i omgångar i förväg för att få sträcka lite på benen och väntade sedan in de andra. Det här dragspelandet fungerade rätt bra då vi alltid kunde mötas upp vid nästa kombinerade bergsstation/värdshus/kiosk som dök upp lite då och då. Till slut sket det sig dock och Arata lyckades tuffa iväg på fel väg på ungefär det enda stället där det var möjligt och försvann in i natten. Vi träffade honom inte igen förrän nedanför berget morgonen därpå.

Längs vägen passade jag på att få några fina stämplar inbrända i min vandringsstav som på så sätt blev en perfekt souvenir.

När vi började närma oss toppen blev både stigen smalare och folket fler. Till slut när horisonten så sakteligen började färgas brandgul fick vi lov att inse att, trots att det bara var en tvåhundra meter eller så kvar till toppen, så skulle vi inte hinna upp innan soluppgången. Vi placerade oss sedemera på en alldeles för blåsig och kall bersgssluttning för att invänta 御来光 (goraikou, det vördiga kommande ljuset, väldigt poetiskt ).

När väl solskivan så sakteligen började dyka upp blev jag helt förbluffad. Den kom inte, som jag hade trott att den skulle göra, lånt bort i horisonten bakom molntäcket. Istället steg en illröd skiva upp mitt bland molnen! En milisekund målade den en perfekt 日の丸 (hinomaru, den japanska flaggan) mot de kritvita molnen samtidigt som den målade molnen som flöt på högre höjd i färger från rosa till orange. Det var så vackert att jag var väldigt nära att fälla en tår.

Det hela var över på några få minuter och plötsligt var alla på väg uppför berget igen, om möjligt ännu långsammare än innan. Jag hade lånat ut min nyinköpta fleecetröja till stackars Kyoko som inte riktigt hade tagit med sig nog med kläder. Resultatet var dock att jag, efter att varit stillasittande i en halvtimma eller så i 5 grader och vinden blåsande rakt i sidan, var tämligen frusen. Jag ville alltså gärna röra på mig lite för att få upp värmen vilket bara gjorde kön än mer frustrerande. Till slut lyckades jag ta mig förbi flaskhalsen och mer eller mindre sprang upp den sista biten till toppen.

Väl där fick jag vänta en kvart, tjugo minuter på att resten av gruppen. Alla utom jag var vid det här laget väldigt trötta både i huvudet och kroppen. Yume som kört hårdast på den medhavda sprayflaskan med syre var den enda som inte hade haft någon huvudvärk eller andra tecken på höjdsjuka inklusive mig själv.

Medan de andra vilade ett tag passade jag på att få topp-stämpel på vandringsstaven och be in liten bön i templet. Berget är heligt enligt Shinto-tradition och hela toppen är templets egendom. (Med detta sagt är japanerna om möjligt än mer ateistiska än oss svenskar, de religiöst troende är i otrolig minoritet och t.o.m. de flesta som jobbar på templen, buddhistiska som shintoistiska gör det mer ofta av tradition).

Danne var på fötter igen efter lite vila men de andra ville mest bara ner så vi gav dem lite försprång medan jag och Danne utforskade toppen och den massiva kratern. Fujisan är som bekant en aktiv vulkan. Det senaste utbrottet var 1708 men sedan dess har det varit lugnt.

Vägen ned visade sig vara det jobbigaste med hela strapatsen. Yuuki hade varit smart nog att ta med munskydd till alla men trots det hade alla damm ända upp i näsan efter det dammoln som skapades av tusentals människor som halvspringer genom ett tio centimeter tjockt lager fin vulkansand.

Väl nere mötte vi upp med Arata och Yuuki som smitit ännu lite tidigare från toppen för att orka köra. Det visade sig att Arata tagit nedrutten upp och var den enda av oss som faktiskt fått se soluppgången från toppen.

Kyoko som sovit dåligt redan innan strapatsen mådde vid det här laget inget vidare och vi började med att skjutsa henne till en lämpligt tågstation varpå resten av oss drog vidare till ett Onsen (温泉, naturlig varm källa med tillhörande badhus) för att tvätta av oss all svett damm och annan smuts vi dragit på oss. Det var en otroligt skön avslutning på ett rejält coolt äventyr.

Mina egna bilder finns här men bättre ändå är Daniels bilder som finns här. Daniel hade med sig sin systemkamera och stativ och fick några helt otroliga bilder om än inte nära nog lika bra som verkligheten.

Ok…nu har jag äntligen…om det är det rätta ordet upplevt en av Japans berömda jordbävningar. Jag skulle precis till att skriva ett inlägg om några knäppa svenskar som verkar lyckas med konststycket att simultant skämma ut sig både i Japansk och Svensk TV (jag kommer nog posta det så att det hamnar innan det här ändå) när plötsligt hela världen började bölja fram och tillbaka. Det tog ett tag innan jag fattade vad som hände, jag trodde verkligen inte att det skulle röra på sig så mycket. Det kändes liksom att sitta och klamra sig fast högst uppe i en flaggstång när det blåser mycket ungefär, lite läskigt men gaska häftigt också.

Jag hade precis så pass mycket vett att jag lyckades slita åt mig kameran och spela in en liten videosnutt. Man borde kunna höra när jag skälver lite på rösten när det börjar gunga så mycket att jag undrar om huset verkligen pallar samtidigt som jag inser att jag befinner mig en sisådär 35-40m upp från kära, uppenbarligen inte så stabila, moder jord.

När jag snabbt läste igenom Daniels inlägg från tidigare i år igen insåg jag dock snabbt att det bara var ett litet pyttigt skalv jag var med om (eller så är jag bara långt från epicentrum, vi får se på nyheterna imorgon).

Uppdatering 2008-07-29:

Det var alternativ två ovan som var rätt, jorbävningen hade sitt epicentrum i perfekturen Iwate (岩手県) i nordösta Japan och mätte 6,8 i magnitud, ganska rejält m.a.o. Här nere hos oss i Tokyo var magnituden på runt 2 – 3. Här finns en karta påjordbävningens omfattning och styrka och här är samma karta inzoomad på Tokyo-området.

Jag har precis tvingats titta på två galna svenskar totalt göra bort sig på Japansk TV…varför?…De var där för att spela in ett program för svensk TV!? Det hela får mig på nytt att undra var som är värst, svensk eller japansk TV. Programmen här i Japan må vara bitvis fåniga och handlar till 50% om mat (nej inte hur man lagar det, bara en massa kändisar som äter och berättar hur gott det är, det e bra TV det!???). MEN de är faktiskt förvånansvärt ofta förvånansvärt underhållande medan svensk TV gärna bara går överstyr och bara blir aptråkigt (med Filip och Fredrik i spetsen).

Hursomhelst heter tydligen det svenska programmet “Big in Japan”. Det japanska hette Arabikidan och går ut på att två lirare sitter och dissar misslyckade “up and comming” komiker. Jag måste hålla med de japanska programledarna som undrade hur de ska lyckas göra en hel säsong, “De där knäppa svenskarna asså. Jaja, de kommer ju aldrig få vara med i något annat program så det är väl slut nu?”. ;p

Ok nu har jag fixat upp foton från asienresan, håll till godo!

Eller mjae…jag borde ju skrivit det här inlägget för mer än två och en halv vecka sedan men ja, jag är som typ alla vet vid det här laget tämligen framme i Tokyo.

Jag landade på Narita tidigt på morgonen 27/6. Att åka flygbussen mellan Tokyos två flygplatser Narita och Haneda börjar nästan kännas som rutin efter förra vändan jag var här, vilket ju faktiskt inte är så himla länge sedan. Vid Haneda väntade Yume och vi använde de två dagar hon hade ledigt till lite sight-seeande, något jag gjort alldeles för lite av i Tokyo känner jag. Hursomhelst blev det en dag i Yoyogi-parken (vänta till du ser bilderna på blommorna därifrån mamma), Meiji jingu och Harajuku. Den andra dagen tog vi det lite lungt mest men hann med ett besök till Odaiba.

Sen drog Yume ut och flög/jobbade igen och jag gjorde mig redo för att påbörja exjobbet. Vi hade bestämt möte den 30:e men den dagen var det bara tänkt att jag skulle få tillgång till lägenheten företaget lånar mig medan jag är här. Sagt o gjort, efter att ha hälsat på Tateno-san och Oomori-san bar det iväg med en hel drös bagage i släptåg.

Förutom lägenheten i sig får jag låna en del livsnödvändiga saker av företaget. En futon att sova på, numera uppslängd på en rejäl luftbädd efter att jag svarat “ja det går jättebra men det är lite hårdare än vad jag är van vid” på frågan hur det gick att sova i lägenheten, dagen därefter hade jag plötsligt en sprilans luftbädd, bonus! Sen har vi ett kylskåp och en TV, båda fullkomligt löjligt små men fullt funktionella. Slutligen har vi vattenkokaren som räddade den te-krävande morgon-Martin redan från dag ett, brilljant!

Lägenheten ligger oförskämt bra till. Jag skulle lätt kunna gå till Shinjuku (något jag definitivt ska försöka mig på nästa gång David och/eller Carl försöker övertala mig att ta en taxi, det är helt klart inte rätt transportmedel i den här stan) och med tåg tar det under fem minuter vilket i sin tur innebär att Shibuya och Harajuku ligger endast dryga kvarten bort! Det enda jobbiga är väl att det tar ca. 50min att åka till Yume men med Tokyo mått mätt är inte det heller särskilt långt så jag ska väl inte klaga.

Nu börjar det bli jävligt dags att gå och lägga sig så jag får fortsätta en annan gång, förhoppningsvis inte allt för långt i framtiden. Ett stort tack till de som lämnat kommentarer! Det är alltid tusen gånger roligare att skriva om man vet att någon läser det!

Bilder kommer så småningom upp här (några från lyan finns som sagt redan uppe).